|
||||||||||||||||
| Partners | ||||||||||||||||
|
||||||||||||||||
| Notiser för Erik Gustaf Waldenström | ||||||||||||||||
| Åmålsprästen Anders Waldenströms två andra söner blev präster. Den yngre av dessa, Erik Gustaf, född 1769, var en sällsam krumelur. Han var mannen som gjorde vad som föll honom in utan att särdeles bekymra sig om sitt ämbetes värdighet. Han förefaller ha varit road av att chockera. Denna lust gav upphov till en ryktesflora, vars sanningshalt är svårbedömbar. När han en gång blivit uppförd på förslag till en komministertjänst, skrev allmogen i vederbörande församling till domkapitlet, att "knappast någon prästman lär finnas, om vilken så många dels åtlöje, dels förargelse väckande berättelser kringföras". Arten av dessa rykten skymtar här och där i akterna. Han beskylldes exempelvis för att syssla med vidskepelse och signeri samt med att fördriva andar, troll och spöken och djävulen själv, om det knep, i stället för att "undervisa i de gudomliga sanningar han var sänd att lära". 45 Vi går nu något tillbaka i tiden. Erik Gustaf Waldenström prästvigdes 1793 efter framgångsrika studier, varunder han avlade de flesta proven för magistergraden, tills "myntet brast", som han själv uttrycker saken. Därefter tjänstgjorde han som extra ordinarie präst i åtminstone åtta olika pastorat. Under 1808 års krig med Norge var han missiverad till Ed, där han fick tillfälle att visa prov på ett ej ringa personligt mod. När han vid ett tillfälle rest till Nössemark för att hålla husförhör, fann han socknen översvämmad av norrmännen och möttes av "mycket larm och gevärslossande". Obekymrad om riskerna för egen del "frälste" han en korpral, tillhörande en svensk vaktpost, som fienden tagit till fånga, och förde honom på båt till det svenska lägret i Västra Ed. Följande dag återvände han till Nössemark och fortsatte husförhören i hela socknen utan att bry sig om "de strövande norskarna, som stundom visade sig vid fönstren". År 1822 fick han äntligen ordinarie plats som komminister i Dalskog. Här kom han strax i konflikt med prosten Olof Örtenblad. Det var aldrig hans vana att akta varken på sin överordnade eller på vad folk tänkte c r:' om. Till prostens öron kommer det ena ryktet märkligare än det andra. Komministern anklagas för lösaktigt leverne, söndring i äktenskapet, kortspel om penningar, utövande av svordom i samkväm och i kyrkan, fylleri och oljud, falsk lära, slarv vid kyrkobokföringen, för att i tingssaker ha Skrivit inlagor åt båda parter med mera. Somligt av vad han anklagas för kan ej ledas i bevis, och vittnen intygar, att han "är den bäste präst vi haft på Blekan", är lärorik i kyrkan, predikar utan koncept medan de andra prästerna läser innantill, och är nykter och hjälpsam i det dagliga umgänget. Det androgs att han levde skild från hustrun och istället hade kvinnor av dåligt rykte i huset. Hon var från Tydje och själv uppgav han att hon på en marknad blivit så illa slagen av en häst att hon inte kunde förflytta sig från föräldrahemmet, där hon också dog 1829. Åtskilligt av det akterna förtäljer har numera mest kuriositetsintresse, men så mycket av anklagelserna blir kvar att domkapitlet dömer honom sysslan och ämbetet förlustig, ett domslut som fastställdes av högsta instans 1830. Dalskogsprästens minne synes länge ha levat i folkfantasin. Sannolikt var det just denne Waldenström som historiegubben Jacob Gläder åsyftade som försvurit sig till den onde. I sin likpredikan sade prästen Waldenström att Pär gått till de osaligas boningar, vilket påstående renderade honom en stämning till tinget av den dödes anförvanter. Härads-hövdingen frågade prästen hur det var med detta, och Waldenström sade att det fick Pär själv svara på. Jag är i de osaligas boningar, hördes i detsamma under tingsbordet, och därmed blev prästen frikänd. | ||||||||||||||||
| Senast ändrad 6 feb 2005 | Skapad 14 mar 2005 av Ingemar Stålrud |